Livet som händer...

Den här bloggen lämnades lite åt sitt öde kan man säga när andra saker krävde min uppmärksamhet. Studierna då främst och lite andra fritidsintressen. Nagellacksmanin som blommade ut under hösten och gymmandet har tagit en del av tiden men jag har inte haft ro att skriva om något. Tankarna har fått stanna i huvudet.

Jag är nu inne på andra terminen av mina 2-årsstudier. Inte någonstans ångrar jag mig, det är det bästa beslutet jag tagit på väldigt länge. Studera istället för att jobba, på ett jobb där jag dessutom aldrig fick några chanser, oavsett hur långt jag stack fram mina fötter. Ibland har jag väl känt att "herregud, vad håller jag på med?!" men oftare än så tänker jag "fan vad bra det här känns, vad bra det här kan bli" när jag hör hur givande den här utbildningen kan göra ens framtida jobb. Vad jag kan få jobba med, lära mig, utvecklas, få chansen...
Efter tentan vi hade i januari var det lugnt ungefär en vecka tills det började med full rulle igen. Vi har haft ett uppehåll med juridiken och haft projektledning, juridisk svenska samt retorik/kommunikation på schemat. Och samtliga har nog haft ganska mycket för sig vad gäller att hitta praktikplats till hösten. Själv har jag jagat några och några andra har varit väldigt aktiva med att svara. I skrivande stund har jag fått ett "ja, vi vill gärna att du praktiserar hos oss" på tre av fyra platser. (Den fjärde väntar jag på svar ifrån). Det är inte lätt att veta hur man ska välja sin praktik heller. Ska jag gå enbart på mitt intresse eller på vad som kan vara nyttigt för mig i min utveckling och väga tungt i framtida CV. Nu är det senare inte enbart så eftersom juridiken är mitt intresse men jag tänker från ett annat perspektiv när det gäller mitt stora djurintresse. Som tur är har vi två praktikperioder vilket gör att jag, med yttersta tur, skulle ha möjlighet att kombinera de två. Det är drömmen.

God, I'm such a NERD!

<3 <3 <3

Eclipse Parody by The Hillywood Show.

<3 <3 <3

Alltså, nu vill jag bara köpa en fåtölj... (och få tillbaka mitt liv!)

Den senaste tiden har varit sjuk. Jag blev sådär höstförkyld som man blir när hösten anfaller en. Vips! Jag hade inte den vanliga febervändan där jag tvingas stanna inne i minst en vecka så den här gången levde jag på som vanligt. Det skulle jag såklart inte gjort.
En dag påpekade en klasskompis att hade jag inte varit sjuk ganska länge och borde jag inte kolla upp det. Jag räknade lite snabbt ut att jo, sådär en fem veckor har det nog gått. Så nästa dag ringde jag VC och fick tid snabbt (är det något de är bra på här i Wifemeadow så är det att ge en tid till VC). Två finfina recept fick jag och detta är också varningen. Amoxicillin Sandoz. ÄT DEN INTE! (Det hör man ju nästan på namnet, och fler har tydligen fått samma reaktion EFTER avslutad kur).

Jag blev visserligen frisk men dagen efter avslutad kur fick jag biverkning på posten a la röda hund. Överallt. Tokklia. Andnöd. Ringa VC. Kvinnan i luren låter orolig när jag nämner "svårt att andas". Jahapp. Men jag ska hålla koll så det inte blir sämre å jag kan få en tid kvart över nio. Men jag kan vara där tidigare om jag vill vara på det säkra ifall min andning blir sämre. Jaha?! Det är fint att de bryr sig men om ingen är här och kan hjälpa mig om jag inte kan andas? (Som tur är kan min sambo vid nödfall jobba hemifrån, vilket hans boss å arbetskollegor uppfattade detta som.)

Väl på VC får jag Betapred och rådet att köpa Loratadin (receptfritt allergipiller). På Apoteket tittar kvinnan bakom disken oroligt på mig och säger att hon ska hämta vatten så att jag får ta det direkt och "stå här du så tar jag en annan kassa." Väl hemma kliar det - överallt. Jag har inte sovit något på hela natten så jag somnar i soffan, gissar att vanligaste biverkningen "trötthet" tog ut sin verkan. Tyvärr tänkte jag, detta är en mirakelkur, det är bra när jag vaknar. Det var det inte å det blev inte bättre. Så jag går igenom hemapoteket - nada förutom ett gäng utgångna Atarax. Nähä. Skickar desperat text till systeryster som råkar ha ett mer aktuellt Ataraxutbud. Stegar ut med sambon i natten och rejdar hennes skåp. Jag sov hela natten - utvilad. Sov till halvelva, minst. Det enda riktigt fina när jag är sjuk, katterna väcker mig aldrig. Aldrig. De sover tills jag vaknar, som att de vakar över mig. Sött och lite creepy samtidigt.

Eftersom jag tycker att det borde ha minskat med prickar, kli och andnöd när jag sovit en hel natt så ringer jag till läkaren, på hans telefontid. Han rekommenderar mer kortison, fast receptfritt på salva. Och om det inte blivit bättre på måndag får jag komma då igen. Jag gillar inte riktigt det men ger mig. För att sen ringa tio minuter senare igen (och det fina i kråksången är att jag slipper sitta i kö - mer kred åt min lokala VC!) eftersom jag glömde fråga om det är juste att blanda Atarax, Betapred, Loratadin och kanske nåt annat? Han verkade inte bestört så jag tog det som ett okaj.

Så nu, efter nästan en vecka instängd och isolerad från verkligheten är det bättre. Imorgon ska jag äntligen få gå till skolan och träffa folk. Även om stegen är något vingliga ska det bli himla skönt. Och just det ja, en fåtölj var det!

Bland lagböcker och stenciler...

I måndags började ett nytt kapitel i mitt liv genom utbildningen jag så hastigt och lustigt kom in på. Eller ja, jag sökte den medvetet, fick besked under semestern och blev sedan smått förvirrad.
Ville jag verkligen börja studera igen? Lämna tryggheten i att få lön för studiemedel, om ens det? Jag sökte ju förändring i en ohållbar situation men ville jag ta det steget? Jag kom så småningom fram till att jag ville plugga mer än jag ville stanna kvar i 'omöjligheten'.

Det känns hoppfullt, kul, intressant och bra på alla sätt och vis. Ja, visst är det en omställning och det är mycket kunskap som ska läras under relativt kort tid men det härligaste är att det känns som att lärarna tror på en. Redan från början. Vi är där för att lära oss, för att utvecklas och ha en intressant tid. Inte bara teoretisk kunskap utan även praktisk. Det är ett trevligt gäng av olika karaktärer som har sökt sig till utbildningen. Jag vet att jag inte kommer att älska alla men det här är en bra början och jag är glad! :)

Pengakåta jävlar.

Det finns människor som jag stöter på i min vardag som inte pratar om något annat än pengar. Eller vad de köpt för pengar. Hur dyrt det var men hur bra och snyggt det ändå blev och det var "väääärt vartenda öre". Oftast är det här personer som inte har överdrivet mycket pengar men gärna pratar om pengar som om de inte har något annat.

Personligen vet jag inget som är så tacky! På samma sätt försöker de hela tiden knäcka varandra i "personliga upplevelser" som är så "äkta". Och hur lyckade de och deras bekantas bekanta, vänner och familjemedlemmar är. Jag spyr mig själv i munnen. Snuskigt.

Tillbaka till studierna.

Det jag verkligen inte trodde skulle hända har hänt. Jag ska bli student igen! Det är med skräckblandad förtjusning jag nu återigen ska inträda i den akademiska världen. Vi två har ett lite komplicerat förhållande; himlastormande, romantiserat, kaotiskt. Men också förväntansfullt och kanske något naivt, trevande.

Skillnaden den här gången är att jag väljer att tro på mig själv.

Min bärbara kärlek

Idag hämtade jag hem min vita lilla riddare. Se så vacker den är. :]