Under förra året var jag med i en terapeutisk grupp vars möten skulle leda till en något mer harmoniserad jag. Mer balanserad. Jag lärde mig mycket vilket jag värdesätter. Men jag fann också två personer - L och D. Lika mig men olika, med liknande och ibland skrämmade exakta erfarenheter.
I början var vi fem personer. Vissa hade varit med från början, andra droppade in så småningom. Men det var vi fem. Av de fem umgicks (och umgås) jag privat med de ovan nämnda frekvent. Det fanns en person jag inte vågade sträcka ut handen till. Häromdagen fick jag veta att hon dog på nyårsnatten. Jag gissar att ett visst mått av överlevnadsinstinkt försöker rädda mig från sådana situationer. Kan det ha varit det jag ryggade för?
Otäckt och kanske kallt var att jag tänkte i procentsatser. Glad och lättad att det inte var L eller D. Sorgsen över J.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar