Igår kväll skulle jag ta mig från min lya i Fruängen till Trångsund. Jag åkte som vanligt buss till Älvsjö och där bytte jag till tåget mot Västerhaninge. Två stationer är det från Älvsjö. Igår fick jag bara åka en station. Sen fick jag trängas med ca 200-300 personer vid en busshållsplats för att försöka ta mig vidare. Det här är inget nytt, sånt händer vid olyckor och olyckor går inte att förutspå (väder och vind är en annan sak). Det som händer härnäst är vad som får mig att se rött.
En buss kommer efter cirka fem minuter. På bussen tränger sig folk in men alla vet ju hur få människor som får plats i en buss jämförelsevis med ett pendeltåg. Det dröjer ytterligare en halvtimma innan en till buss kommer. Jag kommer med den, nätt och jämt. Men först efter att ha trampats på, knuffats undan och fått en armbåga mot min strupe lyckas jag bli meddragen av en annan kille till bakdörrarna och vi tränger oss in så gott det går.
Det finns ett ord som beskriver stämningen ganska väl. Krig. Och ingen skonades. Jag och andra som var mindre fick stå tillbaka för stora bufflande och brölande män. Jag inbillar mig att jag är ganska stark för min fysiska uppenbarelse men jag är liten, drygt 1.60. Det var djungelns lag som gällde. Barn knuffades också undan, endast stora starka karlar och de som hade såna som beskydd kom med. Ärligt talat blev jag ganska chockad. Hur kan man bete sig så när man vet vilket övertag man har? Det förekommer naturligtvis överallt, hela tiden, men såna människor brukar man tillskriva något fel. De som slåss, våldtar och tar ut sin frustration på andra människor. Men det är alltid djungelns lag som gäller: survival of the fittest. Även på närmaste busshållsplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar