Fantasi

Är det inte märkligt hur ens fantasier, dagdrömmerier, kan få en att vilja ha något och tro att det kanske skulle kunna vara en möjlighet. En väg ut. The power of the mind fast i en något mindre lyckad tappning. Och det är lätt att fastna där tills verkligheten tränger sig på. Gång, på gång, på gång...

I seriernas värld

Normalt när jag fastnar för en serie brukar jag kunna ha en karaktär att identifiera mig med och känna någon slags tillhörighet till. Ta Buffy the Vampire Slayer till exempel. En stark kvinna, både fysiskt och psykiskt, självständig och vacker. Någon att se upp till, någon att kunna identifiera sig med i det dagliga livet. Inte för att jag brukar kicka så mycket vampire ass men nog slår jag ifrån om jag blir antastad eller säger ifrån om jag blir orättvist behandlad.

Nu följer jag en serie där jag inte på något sätt kan identifiera mig med någon person, inte med någon händelse i deras påhittade liv heller. Serien heter Nip / Tuck. I huvudpersonerna ser vi två plastikkirurger som är varandras motsatser. Sean McNamara, familjemannen och Christian Troy, the man whore - människor runt omkring dem och deras patienter. Det sköna med den här serien är att sympatierna inte ligger någonstans för jag känner inget för karaktärerna och ändå är den full av spänning som gör att en vill fortsätta titta, se vad som händer. Det är lite som en voyaristisk porrfilm. Fast med rika och ganska bortskämda människor istället för ens grannar. Och fördelen är att du inte behöver skämmas över att vara nyfiken på andras liv. Normalt skulle jag inte gilla en serie som är så ytlig trots att den behandlar en del ljupare känslor men i just det här fallet är det det som är charmen med Nip / Tuck. Så nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och åter igen spana in deras surrealistiska liv.

Nästan som sorg

Ibland blir något man inte alls väntade sig som sorg. Det är konstigt. Det är som om livet spelar en konstiga spratt. Är det så för alla?

Idag var jag på jobbet, första gången på vad som känns som en evighet. Ändå är jag inte helt frisk än och det börjar blir riktigt riktigt långdraget. Jag åt iaf lunch idag men nu skulle jag inte ens kunna få ner en bit om jag ville och det är tråkigt. Jag är normalt inget stort fan av att laga mat och absolut inte själv och ännu värre om det ska vara såhär. Det här påminner mig om en tid då jag inte hade ett förhållande alls till mat. Då mat inte var gott utan bara ett onödigt ont. Jag undrar om jag mestadels av tiden då gick runt och var så bitchig som jag är nu. Nu när jag inte får energi, inte har energi. Småirriterad och less. Lättretlig. En spinnande katt i knät gör saken bättre, det är en sak som är säker. Men jag tror att denna dag är en sörjedag, för det jag inte haft och förlorat, för det jag haft och förlorat.

Jag är bara så trött.

Sjukling

Jag har varit sjuk hela förra veckan. Helt illamående och matt, inte kunnat äta mycket mer än apelsiner och nån macka på sin höjd. Total koffein-avgiftning är det i alla fall, så något gott kanske kommer ur det?

När man är sjuk och mest bara ligger ner i vågrät position har man offantligt mycket tid att titta på serier eller film medans man går ut och in ur sovdvalan. Karaktärerna i dessa fiktioner är på snudd det enda sociala sällskap man har. Och jösses vad jag hoppas att jag blir bra snart! Mina bästa vänner under veckan som gått har varit kåta collageelever, twitchy 40-plusare som spelar 30-åringar som friar till 25-åringar och en deprimerad arg kvinna som gett sig lös på stans skurkar. Okaj, den sistnämnda skulle kanske kännas bra att ha omkring sig men jag är lite skrämd, ärligt talat, över insatserna i en del filmer. Kanske också för att det normalt inte är filmer jag skulle överväga att se. Det jag vill komma till är, varför väljer vissa skådespelare som är klassade som VIP i branschen att spela in dessa sjaviga filmer som inte kan annat än dra ner på deras stjärnstatus? Och vad tänker regissörerna? Jag är mest förundrad. En enkel gissning är snabba cash.

Idag var jag ute en "längre" tur och utnyttjade kollektivtrafiken. Den funkar när den funkar, precis som allt annat. Men det är allt annat än smidigt med övergångar om 1) bussen är försenad och 2) det kommer ett gäng människor och sinkar bussen så att man missar sin förbindelse. Jag skattar mig mest bara lycklig att jag mår lite mindre illa idag än igår och att jag faktiskt är sugen på pannkakorna som väntar på mig.

Omtänksamhet

Omtänksamhet kan komma i olika former. Det kan vara en oväntad present, att någon lagar favoritmaten åt en, handlar enorma mängder av det du är sugen på _just nu_, ser på ditt program eller är riktigt tyst tidigt på morgonen. Kanske är det axelmassage, en kopp té eller hjälp att fixa något trasigt.

Omtänksamhet kan vara mycket. Och så litet. Det jag tänker på just idag är den sortens omtänksamhet som gör att jag sitter matt och sjuk i soffan iklädd veckans mjuka kläder och inte behöver göra mycket annat än det.

Tack.

Päls

Det kanske är att ta i, att kalla det päls, men jag tror att Spike åter igen börjar få nåt som i alla fall liknar päls. Så fjun då kanske.

Egentligen stör det mig inte ett dugg. Mina andra två har päls så det räcker och blir över och Spike är ett dregglande litet apelement. Det här händer lite då och då men det brukar gå över och han brukar fortsätta att vara en nästan-naken-katt. Det är lite konstigt för alla hans syskon har bra med päls. Men det kanske är som i min familj, alla kvinnor på pappas sida är små och korta och alla män långa (med stora näsor). Det återstår väl att se.

Idag hände något lustigt. Dels var det första gången i världshistorien som jag inte vaknade av att telefonen ringde (ett samtal, inte väckarklockan) och sen var installatören av min nya spis rädd för katter. Han sa att de var stora och otäcka, Spike tittade på honom från toahuset min bror byggde ihop utan en ansats till att hångla upp honom. Sen vågade han sig in mot köket och där satt Elliot (Gluttany) och tittade snällt på den främmande mannen. Ett litet bedövat skrik kom ur den katträdde och jag stängde in monstrena i badrummet. Wilma är en annan femma, hon kunde ligga kvar på micron och tur var det. Hon sprang iväg så snart han började lossa den gamla spisen (även då hoppade han till i tron att hon skulle anfalla). Nåja, men jag fick i alla fall min spis idag. Bara en månad sen.