Håglös och lite lost

Den senaste tiden har jag känt mig ovanligt håglös. Eller nej, kanske inte. Jag är inte säker på att det är ovanligt. Men ovanligt för att vara nu. En kollega uttryckte det som att det är vinter-, vår-, sommar-, och höstdepression. Låter muntert.

Jag tror inte att det är vädret det beror på, inte för mig. Mer att vissa saker inte alls blivit som jag tänkt mig det. Mer att jag sitter fast och jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Det är förvirrande att mitt i allt det som är bra ha delar som bara gör mig trött och drar ner mig. Rådet till någon, till vem som helst, som känner som jag känner nu borde vara att göra något åt det. Ta mig bort ifrån det, göra något nytt. Men sen då? När man gjort det, försökt göra det? Och inget händer. Det är förödmjukande och tröttsamt. Vem får energi av det?

Världens överraskning!

Det är inte ofta jag blir så chockad att jag blir helt nollställd. Det händer ungefär aldrig men när det väl händer är det för att någon eller några gjort något så fint för mig att jag blir helt mållös. Som om att jag inte tror att det är sant. Som igår till exempel...

Jag har haft ett par riktigt asjobbiga veckor på jobbet på grund av saker jag inte vill gå in på här. Och då blir det extra tydligt vilka som bryr sig om en och vilka som bara låtsas och gör saker för egen vinnings skull.
Så igår var jag väldigt glad över att få träffa älskade Lovan som varit i Thailand under en tid. Lovan är en av de där som är som luften jag andas, alltså livsviktig för mig. Så vi går på stan och sen var tanken att vi skulle gå och sätta oss nånstans och ta ett glas vin... trodde jag i alla fall. Efter en affär säger hon att hon har en kompis som är bartender och jobbar på ett ställe och att denna kompis undrar om vi inte vill komma dit och bli bjudna på varsin drink. Jag tycker att det låter helt rimligt, Lovan har alltid haft en rejäl fot i partyvärlden och varit kompis med dörrvakter och säkert en och en annan bartender. Kul! tänker jag och säger "javisst!".

Så vi beger oss mot söder och går runt lite och jag vet inte var det är dit vi ska så jag bara följer efter. Sen går vi in på Vampire Lounge, juste tänker jag, och Lovan lotsar mig längst in i lokalen och jag tappar hakan. Fast mest mentalt fick jag veta sen för jag såg tydligen helt nollställd ut och inte ett dugg överraskad. Men det var jag, jag var positivt chockad! För visst kände jag igen folk där inne... oj, vilken slump tänker jag. Där står ju min bror... och vänta, där är ju Sandra, Eva, Ewe, Tamina, Martin och Fredrik. Och de började sjunga. Jag fattade typ inte. Alla de var där för mig?! Så jäkla söta och fina! Men jag var fortfarande chockad för folk undrade om jag inte var överraskad. Men jag lovar, jag var det! Jag tror inte att jag någonsin blivit så överraskad i hela mitt liv! Tack kära fina vänner! Och finaste Henrik dök också upp straxt!

Sedan följde kvällen i drinkarnas tecken. Började med en glassdrink som kanske hette Count Dracula eller Vlad the Empailer, den bestod i alla fall av vaniljglass, chokladsås och grädde! Mums! Sen kände jag mig lite hungrig. Då gick jag, Lovan, Tammi och Martin och åt på ett juste snabbmatsställe inte alls långt därifrån. Och det var plusgrader ute! Vi skippade jackorna och det var så underbart! Efter den välbehövda supergoda maten som Martins jobb bjöd på (tack Martins jobb och Martin!) gick vi tillbaka och började prova av drinkarna. Det blev Päron Daiquiri och en Raspberry Pinapple som smakade som godis typ!

Folk droppade så småningom av en efter en men jag, Henrik, Olle, Tamina och Martin blev kvar till sist tills det var läggdags för Tammi och Martin. Vi stannade en liten stund till och gick sedan hem. Det var verkligen en lyckad kväll! Tack igen!

Överlevnadsinstinkt

Under förra året var jag med i en terapeutisk grupp vars möten skulle leda till en något mer harmoniserad jag. Mer balanserad. Jag lärde mig mycket vilket jag värdesätter. Men jag fann också två personer - L och D. Lika mig men olika, med liknande och ibland skrämmade exakta erfarenheter.

I början var vi fem personer. Vissa hade varit med från början, andra droppade in så småningom. Men det var vi fem. Av de fem umgicks (och umgås) jag privat med de ovan nämnda frekvent. Det fanns en person jag inte vågade sträcka ut handen till. Häromdagen fick jag veta att hon dog på nyårsnatten. Jag gissar att ett visst mått av överlevnadsinstinkt försöker rädda mig från sådana situationer. Kan det ha varit det jag ryggade för?

Otäckt och kanske kallt var att jag tänkte i procentsatser. Glad och lättad att det inte var L eller D. Sorgsen över J.

Nästan som sorg

Ibland blir något man inte alls väntade sig som sorg. Det är konstigt. Det är som om livet spelar en konstiga spratt. Är det så för alla?

Idag var jag på jobbet, första gången på vad som känns som en evighet. Ändå är jag inte helt frisk än och det börjar blir riktigt riktigt långdraget. Jag åt iaf lunch idag men nu skulle jag inte ens kunna få ner en bit om jag ville och det är tråkigt. Jag är normalt inget stort fan av att laga mat och absolut inte själv och ännu värre om det ska vara såhär. Det här påminner mig om en tid då jag inte hade ett förhållande alls till mat. Då mat inte var gott utan bara ett onödigt ont. Jag undrar om jag mestadels av tiden då gick runt och var så bitchig som jag är nu. Nu när jag inte får energi, inte har energi. Småirriterad och less. Lättretlig. En spinnande katt i knät gör saken bättre, det är en sak som är säker. Men jag tror att denna dag är en sörjedag, för det jag inte haft och förlorat, för det jag haft och förlorat.

Jag är bara så trött.

Sjukling

Jag har varit sjuk hela förra veckan. Helt illamående och matt, inte kunnat äta mycket mer än apelsiner och nån macka på sin höjd. Total koffein-avgiftning är det i alla fall, så något gott kanske kommer ur det?

När man är sjuk och mest bara ligger ner i vågrät position har man offantligt mycket tid att titta på serier eller film medans man går ut och in ur sovdvalan. Karaktärerna i dessa fiktioner är på snudd det enda sociala sällskap man har. Och jösses vad jag hoppas att jag blir bra snart! Mina bästa vänner under veckan som gått har varit kåta collageelever, twitchy 40-plusare som spelar 30-åringar som friar till 25-åringar och en deprimerad arg kvinna som gett sig lös på stans skurkar. Okaj, den sistnämnda skulle kanske kännas bra att ha omkring sig men jag är lite skrämd, ärligt talat, över insatserna i en del filmer. Kanske också för att det normalt inte är filmer jag skulle överväga att se. Det jag vill komma till är, varför väljer vissa skådespelare som är klassade som VIP i branschen att spela in dessa sjaviga filmer som inte kan annat än dra ner på deras stjärnstatus? Och vad tänker regissörerna? Jag är mest förundrad. En enkel gissning är snabba cash.

Idag var jag ute en "längre" tur och utnyttjade kollektivtrafiken. Den funkar när den funkar, precis som allt annat. Men det är allt annat än smidigt med övergångar om 1) bussen är försenad och 2) det kommer ett gäng människor och sinkar bussen så att man missar sin förbindelse. Jag skattar mig mest bara lycklig att jag mår lite mindre illa idag än igår och att jag faktiskt är sugen på pannkakorna som väntar på mig.

Omtänksamhet

Omtänksamhet kan komma i olika former. Det kan vara en oväntad present, att någon lagar favoritmaten åt en, handlar enorma mängder av det du är sugen på _just nu_, ser på ditt program eller är riktigt tyst tidigt på morgonen. Kanske är det axelmassage, en kopp té eller hjälp att fixa något trasigt.

Omtänksamhet kan vara mycket. Och så litet. Det jag tänker på just idag är den sortens omtänksamhet som gör att jag sitter matt och sjuk i soffan iklädd veckans mjuka kläder och inte behöver göra mycket annat än det.

Tack.