The story of my life.

If there are no ups and downs in your life, it means you are dead…



Tattoo Submission: Annabelle (Lyon, France)
Källa: http://rodeo.net/tattoologist/?s=Annabelle

Källa: http://demotivationalpost.com/motivators/12341122500/if-there-are-no-ups-and-downs-.jpg

Magkänslan

Ibland gör man misstaget att inte lyssna på magkänslan. Men faktum är att den oftast talar sanning.
Den senaste tiden har jag åter igen lärt mig att människor är fega, falska och fortfarande fast i högstadiefasoner. Jag vet ärligt talat inte varför jag glömmer bort det ibland.

Regardless of... jag blev ledsen till en början. Jag har en unik förmåga att vända mina sorger till besvikelser och sedan till ilska. Och då är jag förbi dig. Då får du inga fler chanser. Then I'm done, som man säger.

Det här är inte bara ett svek utan ett som dessutom är kantat av lögner och egotrippar. Och sen en kniv eller två i ryggen. Jag står över det. Jag står över den här typen av svikliga handlingar. Och... jag kommer aldrig att vara tyst om det.

En riktig våldtäktsman

Du ser det framför dig. Du är på väg hem på kvällen och du vet att du ska vara rädd. Någon kan ju hoppa på dig och våldföra sig på dig. Du ser dig om, på helspänn, efter läskiga män i buskar som står på rad för att ge sig på just dig. Strategier för hur du ska gå tillväga om något händer utspelar sig i ditt huvud och du väljer den ljusare vägen hem framför att gena över den lilla backen med det mörka skogspartiet.

Ändå vet vi ju, så går det oftast inte till. Och med över 14 000 anmälda sexualbrott år 2008 undrar man ju vem brister så i sin respekt mot kvinnor att han mot hennes vilja gör något så vidrigt? Vilka är de här människorna? Var håller de hus kan man också fråga sig. De flesta brukar känna någon som blivit utsatt men väldigt få brukar känna någon som våldtagit. Våldtäkt är ett svek som högst troligen begås av en person i din närhet som du trodde respekterade dig.

Det här inlägget ska handla det där otäcka som alltid blir så himla obekvämt att prata högt om. Våldtäktsmän som kanske inte alls tar till våld, som kanske bara säger; "men kom igen, vi kan väl köra klart" när partnern inte alls är med. Helt jävla vanliga människor (såna du sitter bredvid på tunnelbanen, handlar middagen av eller jobbar med) och ändå så fruktansvärt borta, så fruktansvärt verklighetsfrånvända och respektlösa. Dessa killar brukar visa en charmig sida utåt, vara artig på sin arbetsplats, se städade ut och inte alls gömma sig i buskar i väntan på sitt offer. Snarare tvärtom är det en intensiv uppvaktning som gränsar till manisk besatthet. Och tyvärr brukar det oftast vara svårt att se när man är mitt uppe i det för han är ju så charmig. Och hur sjukt jobbigt blir det inte att misstänka den man är förälskad i. För att inte tala om hur fel det blir när man nästan tvingas göra det ifall killen man träffar skulle vara som tagen från vilken thriller/deckare som helst med en kvinnohatande frontfigur.

Som tjej får man automatiskt lära sig hur man ska och absolut inte ska bete sig för att få respektive undvika vissa händelser. Kanske främst undvika, som att inte stå ut för mycket, inte ligga med för många snubbar, inte bli för full eller ha för kort kjol på sig (heterovärlden, men det tillhör också detta ämne).
Tjejer uppfostras generellt sätt olika från hur killar uppfostras vilket jag för övrigt tycker suger eftersom det skapar skillnader baserat på hur vi uppfostras som sedan påverkar oss resten av livet som t ex att snubbar automatiskt får högre lön och att kvinnor måste visa sig dubbelt så duktiga för att få hälften av berömmet och framgången. Det finns många långa studier på detta och även om det inte var just detta det här skulle handla om så går allt ner till hur vi uppfostras av familjen och samhället (skola, jobb etc). Att uppfostras så olika blir uppenbarligen helt åt helvete fel. Allting hänger ihop så otäckt mycket.

En del är så snälla och så naiva att de utplånar sig själva och sina egna behov för att vara andra till lags. Det brukar gälla alla typer av relationer för dessa människor men kanske extra tydligt när de träffar en partner. Och åter igen, dessa generaliseringar, det brukar handla om en tjej och tjejen ifråga tar all skit för hon tror att det är så det ska vara. Och det brukar handla om en snubbe som är ett riktigt svin men kommer undan med det. Jag känner en sådan jättefin tjej. Och beklagligt nog känner jag en sådan snubbe. Jag har impopulärt lagt mig i tidigare och varje gång jag möter detta svin har jag svårt att inte låta honom veta att jag vet. Och jag reagerar så starkt på sånt här för när jag var arton hade jag säkert behövt en tjej som stod upp för mig och kanske la sig i såhär och sa till mig:

Du är bättre än det här, du förtjänar mer.

För sanningen som bränner och gör sig verklighet lite här och var är att den vanligaste våldtäktsmannen är den där killen du dejtar som fortsätter att ha sex med dig mot din vilja efter att du sagt nej.

Våldtäktsstatistik

Jag hade tänkt...

göra ett långt utlägg om förgänglighet, om svårigheter, om hur man tror en sak men det egentligen är något annat. Sen insåg jag att jag orkar inte lägga energi på det. Istället ska jag duscha och sedan krypa ner hos D för att sova. Sen är det fredag, sen är det helg. Tids nog kommer jag inse att det är bäst som det är, det som förgås...

"Vi har schflyttat till schmååland"

Dagens tredje samtal var från en ganska 'lustig' person. Klockan var inte ens tjugo över nio och människan ifråga var redan full. H*n var dock ganska gullig och extremt kärvänlig så jag smalt lite, detta hade inte hänt i verklige livet men nu satt jag i skydd bakom min telefon. Idag känns som en dag, hittills i alla fall, som jag omöjligen kan bli sur. (Även om jag i mina realistiska drag inte ser rosenskimrande över en situation som denna person verkade befinna sig i).

Helgen är fullspäckad. Min käre bror kommer till Stockholm idag (kidnappat den ömma faderns bil) och vi ska gå på konsert på Nalen och se Nouvelle Vague. Me love. Antingen följer brors flickvän med eller käre gamle Eric. (Som i och för sig inte är så gammal som jag får det att låta bara att jag brukade sitta barnvakt åt honom för himla massa år sedan. Nu är han och min bror vuxna och det är en annan historia...) Bror ska dessutom hjälpa mig att handla mat till trollen här hemma.

Efter konserten ska vi bege oss till Nyköping, hemstaden, för välbehövlig vila. På morgonen åker jag och den ömma modern till Örebro (mellanlanding för att stråla samman med Sussie). Vi kommer att repetera med Lasse Axelsson och sedan ha en juste liten konsert i Örebrotrakten, vet ej exakt var. Det här är en tradition jag och mor brukar ha, sjunga gospel och det är så himla kul! Svänget och passionen liksom and quality time med mor. Vi kommer att sova på hotell, himla trevligt.

Dagens goda gärning

Ibland i mitt jobb får vi in personer som hamnat i svårigheter, som människor ju kan göra. Jag talade med en person som verkade ovanligt förvirrad. Blödig som jag blir ibland bad jag en kollega på rätt avdelning att skicka ett litet brev för att räcka ut handen och försöka hjälpa till.

Det var fint gjort (lätt självgod) och dagens goda gärning.

Kändisspotting på lunchen

Kryssandes mellan stressade kostymtyper och hårdsminkade barn fick jag syn på Simon Davies som också såg sådär lagom lunchstressad ut. Namnet säger kanske varken er eller mig särskilt mycket så här är en bild.
















För den som fortfarande undrar är han en slags inredare för diverse inredningsprogram. Hunden är söt, snubben är dryg.

Alltså seriöst, det här med sommartid.

Vem idiotiska idé var det?

Hela veckan som gått har jag bara blivit virrigare och virrigare, tröttare och tröttare. Idag hjälpte inte ens två koppar kaffe, otaliga vindruvor och en smoothie. Hon-på-7/11 som alla på jobbet diggar såg medlidande på mig när jag köpte min andra kopp och surrade nånting om "timmen jag blev bestulen på". Mina bordskamrater har fått grymtningar tillbaka och jag börjar känna mig som en grottman. Ja, förutom det här med att jag sitter och bloggar då.

Jag går upp då klockan egentligen är sex. Spike är piggare än vanligt vid den tiden jag absolut inte vill bli väckt. Och jag somnar som vanligt inte förräns efter klockan tolv som egentligen är klockan elva. Urk och gnäll. Jag är så trött att jag knappt orkar tilltala mina medmänniskor efter arbetstid.

Nästa gång blir det jag som bojkottar sommartiden.

Införskaffandet av ett stycke körkort

Det tog mig några år innan jag tog det på allvar och då pluggade jag. Tack vare min käre far kunde jag ändå ta körkortet. Det är jag honom alltid tacksam för (bland annat).

Idag på min promenad gick jag bland husen och var påväg att korsa vägen in på en gång- och cykelväg. Ut på den kommer en mor med sitt barn samtidigt som jag ser en bil vara påväg att svänga in. Till saken hör att bilen var märkt med en röd skylt ÖVNINGSKÖR. Har för mig, om jag inte minns fel, att röda skyltar tillhör Vägverket alternativt någon bilskola. Föraren av bilen fick tvärbromsa. Jag gissar att det inte blev något körkort där? Lite märkligt finner jag det ändå om det var en uppkörning/övningskörning att lura in den som kör på icke behörig väg. Skylten för gång- och cykelväg sitter nämligen en bra bit in på vägen. Inte helt synlig från alla vinklar.

När jag övningskörde för mitt körkort på bilskola hade jag en fantastiskt bra lärare som hette Hannibal. När jag körde upp var jag så säker och full av självförtroende med hur jag skulle bete mig (dock nervös inför själva testet) att ovanstående situation inte hade hänt. Hannibal hade helt enkelt inte låtit mig köra upp om han trodde att det skulle kunna hända. Och jag är säker på att kontrollanten jag körde upp för aldrig skulle försökt lura mig. Det kändes tryggt. Jag är genom erfarenheter och historier jag hört ganska säker på att få bilskolor och få kontrollanter kan få en ganska nervös person att känna sig så säker som jag gjorde då. Det är något jag är väldigt glad för att jag fick, att ta körkort blev en bra upplevelse.

Massa meningslöst babbel

Jag bedriver inte på något sätt en shopping/modeblogg, det finner jag inte särskilt intressant att prata om dag ut och dag in. Däremot måste jag glädjeskutta lite över två par jeans, en tröja och ett linne jag köpte på en av våra större budgetmodekedjor (som numera tar överpris på dock ej på jeans). 425 enkla riksdaler. Eller ja, egentligen mer men jag hade bonus på 500 pix och ooops, inte så många slantar längre. Yay för mig! Så, färdigskuttat.

En tanke som slog mig häromdagen när jag filurade runt på nätet för att finna min nästa tatuering var att en porträttliknande tatuering av Spike vore fint. Nästa tanke var, hur långt är jag då från crazy cat lady, eller har jag redan passerat gränsen? Jag har hört med random kollega men inte fått denna stämpel på mig (och då har jag redan en katt på axeln samt en slinga med leopardmönster på vänster överarm). Hm. Det vore fint att föreviga Spike men sen då...

Nu när jag rantat klart ska jag stödja Dans teoripluggande. Cherio!

Hur gör djur i stadstrafiken?

Igår kväll skulle jag ta mig från min lya i Fruängen till Trångsund. Jag åkte som vanligt buss till Älvsjö och där bytte jag till tåget mot Västerhaninge. Två stationer är det från Älvsjö. Igår fick jag bara åka en station. Sen fick jag trängas med ca 200-300 personer vid en busshållsplats för att försöka ta mig vidare. Det här är inget nytt, sånt händer vid olyckor och olyckor går inte att förutspå (väder och vind är en annan sak). Det som händer härnäst är vad som får mig att se rött.

En buss kommer efter cirka fem minuter. På bussen tränger sig folk in men alla vet ju hur få människor som får plats i en buss jämförelsevis med ett pendeltåg. Det dröjer ytterligare en halvtimma innan en till buss kommer. Jag kommer med den, nätt och jämt. Men först efter att ha trampats på, knuffats undan och fått en armbåga mot min strupe lyckas jag bli meddragen av en annan kille till bakdörrarna och vi tränger oss in så gott det går.

Det finns ett ord som beskriver stämningen ganska väl. Krig. Och ingen skonades. Jag och andra som var mindre fick stå tillbaka för stora bufflande och brölande män. Jag inbillar mig att jag är ganska stark för min fysiska uppenbarelse men jag är liten, drygt 1.60. Det var djungelns lag som gällde. Barn knuffades också undan, endast stora starka karlar och de som hade såna som beskydd kom med. Ärligt talat blev jag ganska chockad. Hur kan man bete sig så när man vet vilket övertag man har? Det förekommer naturligtvis överallt, hela tiden, men såna människor brukar man tillskriva något fel. De som slåss, våldtar och tar ut sin frustration på andra människor. Men det är alltid djungelns lag som gäller: survival of the fittest. Även på närmaste busshållsplats.

Tiga är guld

Jag gillar inte guld, jag är mer utav en silveranhängare. Förutom möjligtvis när det gäller stora feta spegelramar (helst antika) och diverse inredningsprylar. Silver passar mig bättre helt enkelt. Men ibland borde jag kanske lyssna mer på gamla talesätt och välja mina silver-, respektive guldtillfällen bättre.

Gospeln i mitt liv

En typisk sak jag gör med min mor lite då och då är att vara med på olika gospelturnéer eller gospeldagar. Ett tag var det Toner för miljoner i Globen, sedan var det Gospeldagen. Numera är det ännu mer sporadiskt med mor min men har också utökat sig till en veckoaktivitet med en arbetskollega. Gospeln har varit mig närvarande sålänge jag kan minnas. Som psalmer med noter och det är jävligt häftigt!

Psalmer och diverse religiösa budskap går inte riktigt hem hos mig. Jag kan tänka att det vore ett enkelt sätt att förpassa sina farhågor till något allsmäktigt men det känns lika troligt som att jag skulle tillbedja Pippi Långstrump eller annan valfri sagohjälte.

Nånstans försöker jag att tolka texterna i Gospellåtar till min egen verklighet, mina egna erfarenheter. Då känns det inte lika mycket som att det eller jag är fejk. Jag kan sträcka mig så långt som att jag tror på goda och onda tillfälligheter, att omständigheter gör handlingar eller personer mer eller mindre onda, mer eller mindre goda. Och då känns det inte längre så konstigt att sjunga att man skördar det Gud lovade en och ska ta tillbaka det djävulen stal från en. Djävulen kan i det här fallet vara vilken hemsk händelse som helst och Gud kan vara själva livet.

För mig kan alla tro på vad helst passar dem bäst. Men en tro som låter andra tro vad de själva vill utan att pracka på en saker är ändå något att respektera. Hittills träffar jag enstaka sådana personer, min mormor, min moster och Lasse Axelsson. I sångens tecken kan ändå alla ge av sig själva utan att hålla tillbaka. Och det är vad gospeln innebär för mig. Vad den ger mig. Ytterligare en sida, en möjlighet att uttrycka det som kan vara svårt att förmedla.

Fantasi

Är det inte märkligt hur ens fantasier, dagdrömmerier, kan få en att vilja ha något och tro att det kanske skulle kunna vara en möjlighet. En väg ut. The power of the mind fast i en något mindre lyckad tappning. Och det är lätt att fastna där tills verkligheten tränger sig på. Gång, på gång, på gång...

I seriernas värld

Normalt när jag fastnar för en serie brukar jag kunna ha en karaktär att identifiera mig med och känna någon slags tillhörighet till. Ta Buffy the Vampire Slayer till exempel. En stark kvinna, både fysiskt och psykiskt, självständig och vacker. Någon att se upp till, någon att kunna identifiera sig med i det dagliga livet. Inte för att jag brukar kicka så mycket vampire ass men nog slår jag ifrån om jag blir antastad eller säger ifrån om jag blir orättvist behandlad.

Nu följer jag en serie där jag inte på något sätt kan identifiera mig med någon person, inte med någon händelse i deras påhittade liv heller. Serien heter Nip / Tuck. I huvudpersonerna ser vi två plastikkirurger som är varandras motsatser. Sean McNamara, familjemannen och Christian Troy, the man whore - människor runt omkring dem och deras patienter. Det sköna med den här serien är att sympatierna inte ligger någonstans för jag känner inget för karaktärerna och ändå är den full av spänning som gör att en vill fortsätta titta, se vad som händer. Det är lite som en voyaristisk porrfilm. Fast med rika och ganska bortskämda människor istället för ens grannar. Och fördelen är att du inte behöver skämmas över att vara nyfiken på andras liv. Normalt skulle jag inte gilla en serie som är så ytlig trots att den behandlar en del ljupare känslor men i just det här fallet är det det som är charmen med Nip / Tuck. Så nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och åter igen spana in deras surrealistiska liv.