God, I'm such a NERD!

<3 <3 <3

Eclipse Parody by The Hillywood Show.

<3 <3 <3

Alltså, nu vill jag bara köpa en fåtölj... (och få tillbaka mitt liv!)

Den senaste tiden har varit sjuk. Jag blev sådär höstförkyld som man blir när hösten anfaller en. Vips! Jag hade inte den vanliga febervändan där jag tvingas stanna inne i minst en vecka så den här gången levde jag på som vanligt. Det skulle jag såklart inte gjort.
En dag påpekade en klasskompis att hade jag inte varit sjuk ganska länge och borde jag inte kolla upp det. Jag räknade lite snabbt ut att jo, sådär en fem veckor har det nog gått. Så nästa dag ringde jag VC och fick tid snabbt (är det något de är bra på här i Wifemeadow så är det att ge en tid till VC). Två finfina recept fick jag och detta är också varningen. Amoxicillin Sandoz. ÄT DEN INTE! (Det hör man ju nästan på namnet, och fler har tydligen fått samma reaktion EFTER avslutad kur).

Jag blev visserligen frisk men dagen efter avslutad kur fick jag biverkning på posten a la röda hund. Överallt. Tokklia. Andnöd. Ringa VC. Kvinnan i luren låter orolig när jag nämner "svårt att andas". Jahapp. Men jag ska hålla koll så det inte blir sämre å jag kan få en tid kvart över nio. Men jag kan vara där tidigare om jag vill vara på det säkra ifall min andning blir sämre. Jaha?! Det är fint att de bryr sig men om ingen är här och kan hjälpa mig om jag inte kan andas? (Som tur är kan min sambo vid nödfall jobba hemifrån, vilket hans boss å arbetskollegor uppfattade detta som.)

Väl på VC får jag Betapred och rådet att köpa Loratadin (receptfritt allergipiller). På Apoteket tittar kvinnan bakom disken oroligt på mig och säger att hon ska hämta vatten så att jag får ta det direkt och "stå här du så tar jag en annan kassa." Väl hemma kliar det - överallt. Jag har inte sovit något på hela natten så jag somnar i soffan, gissar att vanligaste biverkningen "trötthet" tog ut sin verkan. Tyvärr tänkte jag, detta är en mirakelkur, det är bra när jag vaknar. Det var det inte å det blev inte bättre. Så jag går igenom hemapoteket - nada förutom ett gäng utgångna Atarax. Nähä. Skickar desperat text till systeryster som råkar ha ett mer aktuellt Ataraxutbud. Stegar ut med sambon i natten och rejdar hennes skåp. Jag sov hela natten - utvilad. Sov till halvelva, minst. Det enda riktigt fina när jag är sjuk, katterna väcker mig aldrig. Aldrig. De sover tills jag vaknar, som att de vakar över mig. Sött och lite creepy samtidigt.

Eftersom jag tycker att det borde ha minskat med prickar, kli och andnöd när jag sovit en hel natt så ringer jag till läkaren, på hans telefontid. Han rekommenderar mer kortison, fast receptfritt på salva. Och om det inte blivit bättre på måndag får jag komma då igen. Jag gillar inte riktigt det men ger mig. För att sen ringa tio minuter senare igen (och det fina i kråksången är att jag slipper sitta i kö - mer kred åt min lokala VC!) eftersom jag glömde fråga om det är juste att blanda Atarax, Betapred, Loratadin och kanske nåt annat? Han verkade inte bestört så jag tog det som ett okaj.

Så nu, efter nästan en vecka instängd och isolerad från verkligheten är det bättre. Imorgon ska jag äntligen få gå till skolan och träffa folk. Även om stegen är något vingliga ska det bli himla skönt. Och just det ja, en fåtölj var det!

Bland lagböcker och stenciler...

I måndags började ett nytt kapitel i mitt liv genom utbildningen jag så hastigt och lustigt kom in på. Eller ja, jag sökte den medvetet, fick besked under semestern och blev sedan smått förvirrad.
Ville jag verkligen börja studera igen? Lämna tryggheten i att få lön för studiemedel, om ens det? Jag sökte ju förändring i en ohållbar situation men ville jag ta det steget? Jag kom så småningom fram till att jag ville plugga mer än jag ville stanna kvar i 'omöjligheten'.

Det känns hoppfullt, kul, intressant och bra på alla sätt och vis. Ja, visst är det en omställning och det är mycket kunskap som ska läras under relativt kort tid men det härligaste är att det känns som att lärarna tror på en. Redan från början. Vi är där för att lära oss, för att utvecklas och ha en intressant tid. Inte bara teoretisk kunskap utan även praktisk. Det är ett trevligt gäng av olika karaktärer som har sökt sig till utbildningen. Jag vet att jag inte kommer att älska alla men det här är en bra början och jag är glad! :)

Pengakåta jävlar.

Det finns människor som jag stöter på i min vardag som inte pratar om något annat än pengar. Eller vad de köpt för pengar. Hur dyrt det var men hur bra och snyggt det ändå blev och det var "väääärt vartenda öre". Oftast är det här personer som inte har överdrivet mycket pengar men gärna pratar om pengar som om de inte har något annat.

Personligen vet jag inget som är så tacky! På samma sätt försöker de hela tiden knäcka varandra i "personliga upplevelser" som är så "äkta". Och hur lyckade de och deras bekantas bekanta, vänner och familjemedlemmar är. Jag spyr mig själv i munnen. Snuskigt.

Tillbaka till studierna.

Det jag verkligen inte trodde skulle hända har hänt. Jag ska bli student igen! Det är med skräckblandad förtjusning jag nu återigen ska inträda i den akademiska världen. Vi två har ett lite komplicerat förhållande; himlastormande, romantiserat, kaotiskt. Men också förväntansfullt och kanske något naivt, trevande.

Skillnaden den här gången är att jag väljer att tro på mig själv.

Min bärbara kärlek

Idag hämtade jag hem min vita lilla riddare. Se så vacker den är. :]

Drömmar om

blåa hav och vita hus vid stranden. Vita lantliga storkök och djur i alla dess former som lufsar runt. Morgonpromenader och nybakat bröd. En fantasi om en avslappnad tillvaro.

Om maktlöshet

Idag hittade jag en riktigt intressant blogg och ett underbart bra inlägg om maktlöshet.

Feminister emellan

Jag gillar att använda ordet feminist och feminism. Det är fina ord, bra ord med tung innebörd. Det tråkiga och jobbiga är alla puckon som inte fattar feminism. Som slår den ifrån sig för att de inte gillar ordet. Lite som om jag skulle träffa någon och så gillar jag inte den personens namn och då vill jag inte längre fortsätta vara kompis.

Jag har en bloggfeministkompis. Hon vet kanske inte om det men jag är tokig i henne och hennes blogginlägg. Tänk om det fanns fler som hon i världen som inte bara har vettiga tankar, hon uttrycker sig dessutom helt rakt. Lisa Magnusson, jag diggar dig! Att du hänger på Aftonbladet och bloggar bryr jag mig inte så mycket om men jag tror att man får kommenterar efter den typen av människor som hänger på Aftonbladet och läser sina världssanningar. ;)

Håglös och lite lost

Den senaste tiden har jag känt mig ovanligt håglös. Eller nej, kanske inte. Jag är inte säker på att det är ovanligt. Men ovanligt för att vara nu. En kollega uttryckte det som att det är vinter-, vår-, sommar-, och höstdepression. Låter muntert.

Jag tror inte att det är vädret det beror på, inte för mig. Mer att vissa saker inte alls blivit som jag tänkt mig det. Mer att jag sitter fast och jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Det är förvirrande att mitt i allt det som är bra ha delar som bara gör mig trött och drar ner mig. Rådet till någon, till vem som helst, som känner som jag känner nu borde vara att göra något åt det. Ta mig bort ifrån det, göra något nytt. Men sen då? När man gjort det, försökt göra det? Och inget händer. Det är förödmjukande och tröttsamt. Vem får energi av det?

Får man vara hur sluskig som helst?

Är det okaj att ha ett hår som ser ut som en tilltrampad, utplattad död och trasslig hamster?

I likhet med det här:

Jag tycker inte det.

Karma

is fun in so many ways...

Hårologi

Ikväll after hours var jag på lyxbehandling hos Tamina på hennes skola. Jag blev tvättad och huvudmasserad, avfärgad på längderna, tillfixad ny färg i hela håret så att det ser jämnare ut och sen hemliga highlights i håret.
Hon tog ett hårstrå och kollade hur bra det var, i styrka och sträckbarhet. Tydligen 5,1 på skalan och det är nära perfekt! Detta trots att jag i somras blekte skiten ur håret och nästan förstörde det - igen. :p Och så kollade vi vilken skala jag låg på i naturlig hårfärg. Nu minns jag inte siffran men mörkblond med rött pigment. Dessutom har jag nu ett schampoo gjort enbart för mig. Så himla lyxigt med behandling i en nästan helt tom stor och fin lokal. Och så bra det blev! Numera kastanjebrunt med en touch av rött! :)

Från pinsamhet till klarhet till... eh, mer pinsamheter.

Du vet när man ser nånting på TV, oftast på de där programmen man helst inte erkänner att man kollar på ibland, så säger eller gör någon någonting som är så pinsamt att man bara skruvar på sig av skam. Det är nästan så det ilar i kroppen för att det är så urbota genomskinligt och korkat och pinsamt på en och samma gång.

Och det är väl en sak när det händer i de där sammanhangen i ett tv-program när folk ska komma överens samtidigt som de vill bli "kändisar". Det går att gå vidare i tron att det bara händer på tv.

Så när det händer i en verklighet nära dig är det bedrövligt mycket mer pinsamt. Särskilt som det undantagslöst är någon som absolut inte bör föra sig på det sättet (i alla fall inte när någon hör på). Och som dessutom vanligtvis beter sig som om de är något bättre än alla andra. Då ber jag en kort bön att slutet på farsen ska vara nära. Eller att de byter sysselsättning till något mer passande. Dokusåpakändis..?

Teknikfanatiker förstör för allmänheten.

Tiden när man som lekman kunde förlita sig på recensioner från diverse sidor där du kan söka prisuppgifter och info om olika tekniska leksaker är sedan länge förbi. Mest uppenbart är det väl när man som jag ska leta efter ett par nya datorhögtalare som passar det användningsområde jag har. Det vill säga, jag surfar på klipp på youtube eller lyssnar på lite musik samtidigt som jag läser en blogg eller två. Mina numera avlidna högtalare (japp, efter trogen tjänst i närmare åtta år där de tagit många smällar från buffande och lekande katter slutligen brann upp) från Logitech ano 90-tal var hyfsad medelklass då det begav sig men mot slutet lät det ganska ihåligt.

Så vad gör jag? Jag som inte skulle läsa tidningar specifikt ägnade åt högtalare, jag som inte lever med ljudet som husgud. Jo, jag tänker att jag kan hitta nånting om att det är okaj högtalare de jag kikade på häromdagen på någon av dessa prissidor. Snacka om att jag bedrog mig. Det är nämligen så med teknikbögar att de vill gärna visa världen vad de kan eller tror att de kan så de med sin vana av ljud och högtalare i tiotusenkronorsklassen gör allt vad de kan för att recensera högtalare för den vanliga användaren i tusenkronorsklassen och allting som händer är att man blir avskräckt.

Jag menar, jag förstår att det är ljudbögar som recenserat det obetydliga högtalarsystem jag nu tittar på och att de säkert tror att de gör folk en tjänst genom att tala om hur mediokra och halvbra de är och särskilt då i jämförelse med deras senaste jag-har-sparat-i-tio-år-för-att-köpa-den-här-ljudupplevelsen. Men nej, ni hjälper inte! Snarare tvärtom! För även om jag vet att det inte är kusinen från landet som skrivit recensionen så vill jag väl inte köpa ett högtalarsystem som är "sådär"? Jag vill ju efter mitt eget tycke tänka att: "Aah! Det här var ett bra köp! Snygga, tar inte alltför mycket plats, ser inte ut som ett par fula högtalare och ljudet ger låtarna rättvisa!" Ljudsnobbar har inte att göra i såna recensioner! Man kan inte förvänta sig bioljud från högtalare runt en tusenlapp. Riktigt bra ljud, absolut! Det är jag övertygad om när jag trots allt "stod ut med" mina 2.0-högtalare ända tills de valde att gå i graven. Men det är inte jämförbart! Så håll er borta från vanligt folks recensioner och håll er till era egna OM ni inte kan kliva ner från de höga hästarna och ge en recension som passar för det ni recenserar!

Yes, tack för mig!

Allting blir så uppenbart tydligt

när det handlar om tillit. Och det blir också väldigt tydligt vem man kan lita på. Och även om det i sig är en knytnäve i magen för att garden var sänkt så vet jag att det är bättre i längden. Man får lära sig den hårda vägen att inte ta chanser med folk och även fortsättningsvis hålla dem på avstånd.

Den enda trösten när man står mitt i det är att man kanske lärde sig något.

Med lite tur...

om allt går bra, har jag snart ett sånthär till missarna.

Världens överraskning!

Det är inte ofta jag blir så chockad att jag blir helt nollställd. Det händer ungefär aldrig men när det väl händer är det för att någon eller några gjort något så fint för mig att jag blir helt mållös. Som om att jag inte tror att det är sant. Som igår till exempel...

Jag har haft ett par riktigt asjobbiga veckor på jobbet på grund av saker jag inte vill gå in på här. Och då blir det extra tydligt vilka som bryr sig om en och vilka som bara låtsas och gör saker för egen vinnings skull.
Så igår var jag väldigt glad över att få träffa älskade Lovan som varit i Thailand under en tid. Lovan är en av de där som är som luften jag andas, alltså livsviktig för mig. Så vi går på stan och sen var tanken att vi skulle gå och sätta oss nånstans och ta ett glas vin... trodde jag i alla fall. Efter en affär säger hon att hon har en kompis som är bartender och jobbar på ett ställe och att denna kompis undrar om vi inte vill komma dit och bli bjudna på varsin drink. Jag tycker att det låter helt rimligt, Lovan har alltid haft en rejäl fot i partyvärlden och varit kompis med dörrvakter och säkert en och en annan bartender. Kul! tänker jag och säger "javisst!".

Så vi beger oss mot söder och går runt lite och jag vet inte var det är dit vi ska så jag bara följer efter. Sen går vi in på Vampire Lounge, juste tänker jag, och Lovan lotsar mig längst in i lokalen och jag tappar hakan. Fast mest mentalt fick jag veta sen för jag såg tydligen helt nollställd ut och inte ett dugg överraskad. Men det var jag, jag var positivt chockad! För visst kände jag igen folk där inne... oj, vilken slump tänker jag. Där står ju min bror... och vänta, där är ju Sandra, Eva, Ewe, Tamina, Martin och Fredrik. Och de började sjunga. Jag fattade typ inte. Alla de var där för mig?! Så jäkla söta och fina! Men jag var fortfarande chockad för folk undrade om jag inte var överraskad. Men jag lovar, jag var det! Jag tror inte att jag någonsin blivit så överraskad i hela mitt liv! Tack kära fina vänner! Och finaste Henrik dök också upp straxt!

Sedan följde kvällen i drinkarnas tecken. Började med en glassdrink som kanske hette Count Dracula eller Vlad the Empailer, den bestod i alla fall av vaniljglass, chokladsås och grädde! Mums! Sen kände jag mig lite hungrig. Då gick jag, Lovan, Tammi och Martin och åt på ett juste snabbmatsställe inte alls långt därifrån. Och det var plusgrader ute! Vi skippade jackorna och det var så underbart! Efter den välbehövda supergoda maten som Martins jobb bjöd på (tack Martins jobb och Martin!) gick vi tillbaka och började prova av drinkarna. Det blev Päron Daiquiri och en Raspberry Pinapple som smakade som godis typ!

Folk droppade så småningom av en efter en men jag, Henrik, Olle, Tamina och Martin blev kvar till sist tills det var läggdags för Tammi och Martin. Vi stannade en liten stund till och gick sedan hem. Det var verkligen en lyckad kväll! Tack igen!

Grattis till mig!

I've lived to see yet another year. :)

















Grattiskort från käraste syster!

Jag bygger mitt bo.

Världens i särklass läckraste skrivbord är mitt.

Det var ju så va...

att jag skulle bli bättre på det här med bloggen. Lite mer aktiv. Och jag har påbörjat otaliga inlägg men inte kommit mig för att posta dem. Jag vet faktiskt inte varför. Det lät kanske bättre i huvudet och sen blev det tjatigt? Fast det är mer att folk lite här och var verkar tycka att mina åsikter är tjatiga. Fine. Kanske det. Men kom inte och säg att det inte behövs! Jag ska göra färdigt de inläggen och kanske till och med publicera dem. Jag borde inte ens bry mig om sånt, mina åsikter står i alla fall över det. Jag jobbar på att också göra det.

Så, liten snabbuppdatering. Nu är det bara en månad kvar och det känns som verklighet. Och försäljningen är klar till min stora lättnad!

Kan avslöja att jag är lite kär, går runt och är valpkär till höger och vänster men nu blir jag smått tokig så fort jag ser en boxer. Tigerrandiga sådana får mitt hjärta att klappa lite extra. <3

2010 är brand spanking new

och jag letar mest efter gamla saker. Fast i ett nytt sken. Nej, det var inte alls meningen att vara kryptisk men orden har en tendens att komma ut i känsla och inte alltid, alltid i någon mening eller ens i rätt följd. Men det gör faktiskt inget, jag är ganska glad ändå.

Nyår firades ganska stillsamt med Henke och kissarna hemma hos mina föräldrar (och Tiger!). Där fanns också folk som funnits med under större delen av min uppväxt, vilket var himla trevligt. Jag fick ett tillfälle att klä upp mig och spela Rita och gissa. Kulkul. :) Och så åt vi som vanligt något för mycket men så fruktansvärt gott.
Sen var vi en sväng förbi Lid. Gamla kära Lid. Jag tycker fortfarande att vi skulle bott kvar där, eller ja, mor och far då. Nu bor det andra där och de var inte hemma men jag knackade i alla fall på, sådär som man gör på landet. På tillbakavägen träffade vi på en bambi på sidan av vägen. Jag trodde först nästan att det var en hund. Slirigt som bara den var det i alla fall men allting gick finfint.

Nu är vi hemma, både katterna och vi är helt slut så det blev lugn kväll med nätsurfning och inte så mycket mer faktiskt.

Jag tror på 2010. Och det känns fint.