Hur gör djur i stadstrafiken?

Igår kväll skulle jag ta mig från min lya i Fruängen till Trångsund. Jag åkte som vanligt buss till Älvsjö och där bytte jag till tåget mot Västerhaninge. Två stationer är det från Älvsjö. Igår fick jag bara åka en station. Sen fick jag trängas med ca 200-300 personer vid en busshållsplats för att försöka ta mig vidare. Det här är inget nytt, sånt händer vid olyckor och olyckor går inte att förutspå (väder och vind är en annan sak). Det som händer härnäst är vad som får mig att se rött.

En buss kommer efter cirka fem minuter. På bussen tränger sig folk in men alla vet ju hur få människor som får plats i en buss jämförelsevis med ett pendeltåg. Det dröjer ytterligare en halvtimma innan en till buss kommer. Jag kommer med den, nätt och jämt. Men först efter att ha trampats på, knuffats undan och fått en armbåga mot min strupe lyckas jag bli meddragen av en annan kille till bakdörrarna och vi tränger oss in så gott det går.

Det finns ett ord som beskriver stämningen ganska väl. Krig. Och ingen skonades. Jag och andra som var mindre fick stå tillbaka för stora bufflande och brölande män. Jag inbillar mig att jag är ganska stark för min fysiska uppenbarelse men jag är liten, drygt 1.60. Det var djungelns lag som gällde. Barn knuffades också undan, endast stora starka karlar och de som hade såna som beskydd kom med. Ärligt talat blev jag ganska chockad. Hur kan man bete sig så när man vet vilket övertag man har? Det förekommer naturligtvis överallt, hela tiden, men såna människor brukar man tillskriva något fel. De som slåss, våldtar och tar ut sin frustration på andra människor. Men det är alltid djungelns lag som gäller: survival of the fittest. Även på närmaste busshållsplats.

Tiga är guld

Jag gillar inte guld, jag är mer utav en silveranhängare. Förutom möjligtvis när det gäller stora feta spegelramar (helst antika) och diverse inredningsprylar. Silver passar mig bättre helt enkelt. Men ibland borde jag kanske lyssna mer på gamla talesätt och välja mina silver-, respektive guldtillfällen bättre.

The cat, the myth, the hairy Spike.

Hårig Spik.

Tvåa med balkong

Igår var jag och Dan och rekade, från distans, lägenheten som enligt beräkning kommer att stå klar runt april 2009. Eller ja, den finns inte ännu för bygget är såvitt jag kunde se bara på våning tre. Idag ska jag försöka smyga närmre med kameran i högsta hugg, det är kul att följa bygget från skal till färdigt hem. Det ska jag försöka göra minst en gång i månaden tills det är klart och jag ska lägga ut bilderna i min blogg.

Mycket närmre än såhär kom jag inte men detta är början.

14:e februari 1994

Imorgon är det fjorton år sedan min morfar dog. Ironiskt nog av en hjärtattack. En klocka han hade gjort stannade på fjorton minuter i två. Jag saknar honom fortfarande. Han var en ovanlig människa.

Imorgon ska vi äta på indisk restaurang och se en film. Hur kommersiell dagen än blivit föredrar jag sällskapet av en kär person än att sätta emot bara för emotsättandets skull. Tanken är fin och det räcker liksom för mig.

Gospeln i mitt liv

En typisk sak jag gör med min mor lite då och då är att vara med på olika gospelturnéer eller gospeldagar. Ett tag var det Toner för miljoner i Globen, sedan var det Gospeldagen. Numera är det ännu mer sporadiskt med mor min men har också utökat sig till en veckoaktivitet med en arbetskollega. Gospeln har varit mig närvarande sålänge jag kan minnas. Som psalmer med noter och det är jävligt häftigt!

Psalmer och diverse religiösa budskap går inte riktigt hem hos mig. Jag kan tänka att det vore ett enkelt sätt att förpassa sina farhågor till något allsmäktigt men det känns lika troligt som att jag skulle tillbedja Pippi Långstrump eller annan valfri sagohjälte.

Nånstans försöker jag att tolka texterna i Gospellåtar till min egen verklighet, mina egna erfarenheter. Då känns det inte lika mycket som att det eller jag är fejk. Jag kan sträcka mig så långt som att jag tror på goda och onda tillfälligheter, att omständigheter gör handlingar eller personer mer eller mindre onda, mer eller mindre goda. Och då känns det inte längre så konstigt att sjunga att man skördar det Gud lovade en och ska ta tillbaka det djävulen stal från en. Djävulen kan i det här fallet vara vilken hemsk händelse som helst och Gud kan vara själva livet.

För mig kan alla tro på vad helst passar dem bäst. Men en tro som låter andra tro vad de själva vill utan att pracka på en saker är ändå något att respektera. Hittills träffar jag enstaka sådana personer, min mormor, min moster och Lasse Axelsson. I sångens tecken kan ändå alla ge av sig själva utan att hålla tillbaka. Och det är vad gospeln innebär för mig. Vad den ger mig. Ytterligare en sida, en möjlighet att uttrycka det som kan vara svårt att förmedla.

Svenska, ett artigt språk?

Jag skulle säga att England har ett typiskt artigt språk. Främst tänker jag på alla dessa "please" och "excuse me" som yttras i tid och otid.

Är då engelska det enda artiga språket? Njae, när en tänker på hur ofta vi svensktalande säger tack kan jag inte annat än dra slutsatsen att vårat språk är ett artigt, om än något teatraliskt lagt, språk. Inte helt olikt de engelska slentrianmässigt uttalade orden ovan.
Vi säger tack när vi får kvittot av kassören, tack när vi får betala notan på restaurangen och tack vid biljettåterlämnandet i en kontroll. Varför tackar vi för dessa saker? Är vi rent av bara glada att ha kommit undan, som om vi alla vore granskade under lupp?

Tack är ett bra ord när en menar det. Säger vi ett ord eller en mening för ofta tappar det sin betydelse och sin vikt. Kvalitet, inte kvantitet.

Överlevnadsinstinkt

Under förra året var jag med i en terapeutisk grupp vars möten skulle leda till en något mer harmoniserad jag. Mer balanserad. Jag lärde mig mycket vilket jag värdesätter. Men jag fann också två personer - L och D. Lika mig men olika, med liknande och ibland skrämmade exakta erfarenheter.

I början var vi fem personer. Vissa hade varit med från början, andra droppade in så småningom. Men det var vi fem. Av de fem umgicks (och umgås) jag privat med de ovan nämnda frekvent. Det fanns en person jag inte vågade sträcka ut handen till. Häromdagen fick jag veta att hon dog på nyårsnatten. Jag gissar att ett visst mått av överlevnadsinstinkt försöker rädda mig från sådana situationer. Kan det ha varit det jag ryggade för?

Otäckt och kanske kallt var att jag tänkte i procentsatser. Glad och lättad att det inte var L eller D. Sorgsen över J.