Denna artikel publicerades i BANG 2005:1 men är så bra att den är värd att åter få ljus över sig.
Efter en orolig natt ensam i ett övergivet hus i den lilla amerikanska staden Sunnydale vaknar Buffy Summers och vet precis vad hon måste göra. Det finns bara ett sätt för henne att rädda sina vänner, och hela världen med för den delen, från undergång. Hon agerar tvärt emot bättre vetande och leder sina skyddslingar ner i det som de alla fruktar mest: Helvetesgapet. I stället för att fly fienden, möter de källan till all ondska: Den Förste.
Längst fram står Buffy. Samtidigt ett hus en bit bort uttalar Buffys högra hand, flatan Willow, den slutgiltiga formeln som gör att alla flickor över hela världen automatiskt får tillgång till sin högsta fysiska och mentala potential. Tillsammans utplånar de Den Förste och hans vampyrarmé för gott.
Scenen är hämtad ur det allra sista avsnittet av sci fi/aktion/komediserien Buffy och vampyrerna. Jag sögs in i Buffys värld av en tillfällighet en eftermiddag. Det ledde till att jag knappt missade ett enda Buffyavsnitt under ett års tid. Under samma tid höll jag på att ifrågasätta mina relationer och arbetsstrukturer. Buffy och hennes orädda och framåtskridande stil gjorde intryck och började leva sitt eget liv i mig. Det gick till och med så långt att jag inte fattade viktiga eller avgörande beslut utan att rådfråga Buffy. Märkte att jag i kontakt med diverse slipade formella personer blev mer och mer buffyfierad (=kompromisslös, djärv och krävande) vilket många gånger gav goda resultat. Man skulle faktiskt kunna säga att Buffy byggde upp min självkänsla då jag behövde den som allra bäst.
Vid en första anblick på serien, ter sig denna starka Buffyeffekt kanske som obegriplig. Förmodligen ser man då bara ännu en amerikanske dussintillverkad ungdomsserie i collegemiljö/studio. Snabbproducerad med meningslöst innehåll vars enda syfte är att sälja in reklam som vänder sig till den reklambyråsönderanalyserade attraktiva a-målgruppen: ungdomar 16-30 år. Men bakom fasaden gömmer sig en annan agenda, nämligen en hardcore-feministisk med tredjevågen-retorik, som också smälter samman med postmodernistiska teorier.
Judith Butler talar om hur projektet att ifrågasätta överenskommelser som manligt/kvinnligt, objekt/subjekt inte handlar om att försöka leva som om de inte finns, utan snarare om att öppna upp för möjligheten att skapa nya förskjutna överenskommelser. Buffy och hennes vampyrer har sina sätt att omskapa förlegade identiteter, hon är en postmodern tredjevågshjältinna, en riot grrl. Varje natt försvarar Buffy feminismen och den nya värld av ommöblerade identiteter hon och hennes vänner byggt upp mot alla de skräckinjagande demoner och onda väsen (patriarkala värderingar) som hotar att krossa dem.
I slutet av 80-talet jobbade seriens skapare Joss Whedon i en videobutik, hyllorna var fulla av b-filmer, bimbofilmer i stil med Attack of the Killer Bimbos. Det var här som idén till Buffy föddes: att använda de välkända b-filmskoncepten men vända på begreppen. I en intervju med nättidningen FilmForce säger Joss Whedon att namnet är ett av de mest oseriösa han kunde komma på, någon att inte ta på allvar.
Drömmen var att göra en halvtaskig lågbudgetfilm som innehöll en feministagenda. Kvinnor skulle skildras som riktiga människor, vara hjältarna och de som fick göra allt det roliga - och själva vara roliga. Men samtidigt skulle det vara en film som såg ut som, och omgavs av, monsterfilmernas traditionella attribut. Joss Whedon såg den klassiska skräckfilmsscenen framför sig: ung snygg blond tjej går ensam in i mörk gränd och mördas. Skillnaden var att Buffy gick in i gränden och mördade monstren, borstade av sig och fortsatte sedan lugnt hem. Buffy tar alltså natten tillbaka, hon är aldrig rädd, hon är den utvalda. (En handfull flickor ur varje generation föds som potentiella vampyrdråpare, i tonåren blir de uppsökta av en väktare, en personlig tränare som hjälper dem komma i kontakt med, och bli medvetna om, sin unika mentala och fysiska styrka. Dessa flickor är garanterna för att onda varelser inte tar över världen.)
Till skillnad från den klassiska skräckfilm-offertjejen möter Buffy alltid sina angripare med öppen stadig blick. I kapitlet “When the woman looks” i boken In The Dread of Difference: Gender and the Horror Film från 1996, talar författaren Linda Williams om betydelsen av det blundade offret som en förutsättning för manlig potens. Ifall den skräckslagna blundade tjejen som blir räddad av den manliga hjälten, som metafor, innebär att mannen upprättat sin manbarhet blir Buffys öppna ögon i samband med konfrontation en bild av hur hon tvärt om kastrerar männen/vampyrerna.
Egentligen är det en gåta hur Joss Whedon lyckades sälja in idén till ett kommersiellt tevebolag vars toppskikt nästan uteslutande befolkades av medelålders män. Eller så var det för att de tänkte att girl power säljer. Hemligheten är nog också att kärleken till historieberättandet och till filmmediet som sådant i det här fallet inte är underordnat agendan, de samverkar. Joss Whedon har alltså inte i första hand gjort upplysningsfilm i feminism och sedan pliktskyldigt vävt en historia kring det. Buffy är en komplex helhet runt vilken filmälskaren, feministen och zapparen kan enas.
Själv säger han att även tonårskillar ska attraheras av serien utan att rent intellektuellt fatta feministbudskapet - det får de på köpet. Här kommer Xander in i bilden. Han är en av de killar/män som ingår i gänget kring Buffy, vilka i första hand finns till för att serva henne. Xander är en tvärt-om-kille, forskaren Irene Karras kallar honom för en “feminiserad produkt av feminism som representerar förändringen av mansrollen” i sin text “The Third Wave’s Final Girl: Buffy the Vampire Slayer” som publicerades i den amerikanska akademiska nättidningen för feministisk forskning Thirdspace 2003. Joss Whedon tänker sig troligtvis Xander som en förebild för unga killar.
Efter Buffy och vampyrerna (först som långfilm 1992) dök det snabbt upp liknande serier, som Sabrina - tonårshäxan och Förhäxad, i en slags 90-talstrend av whitetrash-iga amerikanska häxserier. I Sverige sändes den sjunde och avslutande säsongen av Buffy i slutet av förra året på Kanal 5. De andra två går fortfarande varje vardagseftermiddag på trean och femman. Kvaliteten och det genomjobbade budskapet varierar mellan de olika serierna, Buffy är den i särklass mest genomtänkta följt av Förhäxad och Sabrina i fallande skala.
En grundläggande feministisk kritik mot häxserierna skulle kunna vara att de är patriarkatets verktyg snarare än fiende eftersom kvinnorna är klädda i åtsmitande kläder och djupa urringningar. Att de borde sorteras in bland kategorin feminina texter hellre än feministiska. Den här problematiken är ganska uppenbar, men jag anser att det finns mycket mer att hämta här, att symboliken i serierna inbjuder till en flerbottnad och mer oförutsägbar tolkning.
Typiskt för genren är att killarna har biroller. I Förhäxad, eller Charmed som serien heter i USA, rör sig killarna i bakgrunden eller är demoner som måste förgöras av systrarna Prue, Piper och Phoebe Halliwell. Syskonen i Förhäxad har ärvt ett gammalt hus i San Francisco av sin mormor och även häxkrafterna går i arv i rakt nedstigande led via släktens kvinnor. Det gör också den magiska Skuggornas bok som säkerställer att kraften överförs till den yngre generationen. Varje avsnitt handlar om hur systrarna förhindrar att boken blir stulen av manliga demoner.
Det är lätt att se boken som en metafor för länken mellan första, andra och tredje vågens feminism. Kraftfull men hotad lärdom. Kunskap som ligger i skuggan av männens värld men som anses som ett så pass farligt hot mot de patriarkala värderingarna att den måste utplånas. På samma sätt kan man förklara varför häxorna måste hålla sina krafter hemliga för den officiella världen (männen). I avsnittet “The Witch Is Back” kommer deras mormors mor Melinda tillbaka för att fylla igen luckorna och hjälpa sina barnbarnsbarn att fånga den uråldriga trollkarlen Matthew (gamla världens patriark) i en medaljong.
För precis som i verkligheten måste kunskapen från den äldre generationens kvinnliga kulturella och politiska utövare ständigt försvaras och återupprättas. Alltför ofta lyckas man inte hålla liv i den kunskapen, då uppstår ett kunskapsbrott mellan generationerna - eftersom männens aktiviteter överskuggar kvinnornas i historieskrivningen. Det är just det som gör att varje ny generation unga kvinnor upplever att de måste uppfinna sig själva, att de inte har förebilder att luta sig emot.
Buffy, Piper, Prue, Phoebe och Sabrina är alla tredje vågens feminister i den bemärkelsen att de är “doers”. Det är aktivism, självförsvar och ett ständigt arbete med att införa feminism i det dagliga livet i skolan, på arbetsplatsen, i hemmet och i alla relationer. Till skillnad från andravågarna vars teoretiska och politiska feminism aldrig på allvar fick genomslag i den privata sfären. Deras slogan var visserligen “det personliga är politiskt”, man fokuserade och utgick ifrån att rent allmänt förändra villkoren för kvinnors basvardag i form av utbyggd barnomsorg och att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden, allt för att skapa oberoende. Men, handen på hjärtat, hur stod det egentligen till hemma: vem tog hand om tvätten, disken, hämtning och lämning av barnen med mera? Tredjevågarna lyckades integrera feminismen i vardagen på ett sätt som andravågarna aldrig var i närheten av.
För häxseriernas hjältinnor har den romantiska kärleken antingen varit helt frånvarande eller så har den åtminstone varit klart underställd ett högre mål. I Buffys fall handlar det om att rädda världen, för häxsystrarna i Förhäxad är systerskapet det mest primära och för Sabrina, hennes egen personliga frihet. Dessa mål måste ständigt försvaras inom ramen av deras vardagsliv. Klar tredjevågen-indikation. Även klädstilen är tredjevåg-girlie-mode, ett mode som en andravågare skulle uppfatta som en tillbakagång, att vara fångad i feminitetsfällan, något som de på sin tid aktivt jobbade på att komma ifrån.
I Buffy och vampyrerna går de feministiska grundidéerna konsekvent som en röd tråd genom alla sju säsongerna. I Förhäxad och Sabrina - tonårshäxan har motsägelsefulla inslag smugit sig in. I de senaste avsnitten fokuseras det misstänkt mycket kring hur svårt det är för rollfigurerna att kombinera häxerier och pojkvänner. Ständiga missförstånd, bråk och tjafs för att den stackars oförstående manliga partnern inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet är på tok för centrala. Hela poängen med häxserierna är alltså hotad. Inte så konstigt egentligen - både Förhäxad och Sabrina är på sätt och vis spin-off-effekter ur succén Buffy, upphovskvinnorna har varken haft samma syfte eller varit lika pålästa i feministiska teorier som Joss Whedon.
Därför känns det extra bra att alla sju säsongerna av Buffy och vampyrerna kommer att börja reprissändas i slutet av året. Dags för en ny dos Buffyterapi.
Paulina Bylén, Frilansjournalist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar