Gospeln i mitt liv

En typisk sak jag gör med min mor lite då och då är att vara med på olika gospelturnéer eller gospeldagar. Ett tag var det Toner för miljoner i Globen, sedan var det Gospeldagen. Numera är det ännu mer sporadiskt med mor min men har också utökat sig till en veckoaktivitet med en arbetskollega. Gospeln har varit mig närvarande sålänge jag kan minnas. Som psalmer med noter och det är jävligt häftigt!

Psalmer och diverse religiösa budskap går inte riktigt hem hos mig. Jag kan tänka att det vore ett enkelt sätt att förpassa sina farhågor till något allsmäktigt men det känns lika troligt som att jag skulle tillbedja Pippi Långstrump eller annan valfri sagohjälte.

Nånstans försöker jag att tolka texterna i Gospellåtar till min egen verklighet, mina egna erfarenheter. Då känns det inte lika mycket som att det eller jag är fejk. Jag kan sträcka mig så långt som att jag tror på goda och onda tillfälligheter, att omständigheter gör handlingar eller personer mer eller mindre onda, mer eller mindre goda. Och då känns det inte längre så konstigt att sjunga att man skördar det Gud lovade en och ska ta tillbaka det djävulen stal från en. Djävulen kan i det här fallet vara vilken hemsk händelse som helst och Gud kan vara själva livet.

För mig kan alla tro på vad helst passar dem bäst. Men en tro som låter andra tro vad de själva vill utan att pracka på en saker är ändå något att respektera. Hittills träffar jag enstaka sådana personer, min mormor, min moster och Lasse Axelsson. I sångens tecken kan ändå alla ge av sig själva utan att hålla tillbaka. Och det är vad gospeln innebär för mig. Vad den ger mig. Ytterligare en sida, en möjlighet att uttrycka det som kan vara svårt att förmedla.