Sorgen och skulden river i mig, piskar och låter mig inte vara ifred för en sekund. Det borde kännas rätt men att skiljas från en familjemedlem efter fyra år är hårt.
Jag antar att det tar ett tag innan jag kan se det positiva i situationen. Även om hon får ett underbart hem hos någon annan känner jag mig som världens största svikare - jag borde gjort mer fastän jag inte vet vad.
Maktlösheten förlamar och tär. Älskade Wimsan. Jag önskar att jag kunde berätta för dig så att du förstod, att jag hoppas att jag gjort rätt och att allting jag gjort är för att försöka ge dig garanti till ett tryggt och kärleksfullt liv.
3 kommentarer:
*klappa*
Tack.
Såg att du hade lämnat en kommentar hos mig... Tänkte att jag skulle svara på något sätt - och det kändes lite för trivialt att göra det i ett inlägg om att du har kommit hem från USA. Samtidigt kanske det är lite absurt att göra det i ett inlägg om att blir av med en familjemedlem (även om det må vara en katt). Jag har lite svårt med sociala koder.
Du skriver fint. Roligt att någon läser..
Skicka en kommentar