Desperation

Jag gillar musik som förmedlar känslor. Allra helst starka känslor. Den senaste tiden har jag lyssnat en hel del på Run i tappning av Leona Lewis. Jag är en sån där person som lyssnar på det som faller mig in, jag har inga favoriter, men tidvis har jag favoritlåtar i alla möjliga genrer. Nu vet jag inte vem Leona Lewis är men Run är tydligen skriven av en grupp som heter Snow Patrol (och när jag ser det namnet kommer jag på att de har skrivit (?) ytterligare en av mina favoriter Chasing Cars). Då blev jag så klart tvungen att lyssna på den versionen också.

Jag vet inte vad ni tycker men båda förmedlar desperation på hög nivå. Men det är något med Leonas röst som vinner den kampen i längden. Snow Patrols röstläge är lite för tamt. Däremot föredrar jag Snow Patrols video framför Leonas.

Teaken tar över!

Idag hämtade vi hem ett nytillskott till vårt bo. Som många andra är vi inte ensamma om att gilla teakmöbler och för mig symboliserar de trygghet och barndom då vi hade en del möbler i teak under min uppväxt. Överlag var det väl mest blandat arvegods från mor- och farföräldrar.

Jag gillar teaken som den är men jag har också sett teakmöbler som målats i någon eller ett par färger och nu är jag faktiskt sugen på att måla denna. Helgerån skulle kanske vissa tycka medans andra skulle applådera den idèn. Hmm... Det tål att tänkas lite på...

Kläder är bäst på hösten!

Missförstå mig inte. Jag brukar förstås bära kläder större delen av tiden året runt men det är något speciellt med just hösten. Inte heller är detta är på något sätt uttalad modeblogg men hösten gör mig lite mer inspirerad och det visar jag gärna.

Häromdagen var jag och lunchade med Eva på en asiatiskt hak i Mood-gallerian. De har så att man får välja maten i tre olika steg och de serverar även tofu vilket är utmärkt tycker jag! Det var ganska ruggigt då, inte den där fina hösten, men jag passade på att ta mina nya vinröda byxor ut på en tur.

Eftersom att jag är ledig nu blir det kanske lite väl mycket gå på stan. Som en vän sa till mig idag, "det är dyrt att vara ledig!" Stämmer så bra. Jag köpte en helt underbar klänning från Monki som är av den större passformen men blir skitsnyggt med ett skärp (också)!

Men atypiska saker man brukar behöva i klädväg på hösten är ändå ett värmande ytterplagg och lite rejälare höstskor. Eftersom jag köpte stövlar förra året satsar jag i år på lite finare höstskor som också passar bra på nya jobbet sen. Och kappan jag haffade är en dröm...

GRACE från Vagabond.

CODE från Vagabond.

Kappa från Tiger of Sweden.

San Miniato

Vi åkte till Italien för att fira min mors och fars födelsedagar, 60 respektive 75 år! De hade hyrt ett jättevackert gammal hus som släkten Bonaparte har bott i, i något led. Här kan ni läsa mer om villan och även se bilder.

Det var mycket goda frukostar...

och vi njöt av den vackra utsikten från vårt sovrum.

Det fanns också en jättehäftig gammal kyrka i närheten.

 

Det blev en hel del badande också för vi hade egen pool...

På kvällarna roade vi oss med att äta god mat och dricka en massa vin.

Och vi gjorde utflykter till Florens och Pisa.

I Pisa hade de kokosglass som var att dö för...

Men vad vore väl en resa utan en massa söta djur?

På det hela taget en mycket bra resa med lagom mycket sol och lagom mycket hitta på. Hit åker jag gärna igen och hänger lite längre för att utforska omgivningarna.

Hösten börjar...

faktiskt med lite ledighet. Den senaste tiden har det hänt en del saker.

I början av sommaren blev jag klar med min utbildning till paralegal (och för er som inte vet vad det är - använd någon sökfunktion eller läs Latin). Sen när det var klart (fast redan innan också) var det dags att springa på en himla massa intervjuer, vilket jag gjorde. Ett tag kändes det faktiskt som att jag inte gjorde annat än att fundera på mina fördelar och varför jag ville jobba på just DET företaget och bokade in intervju på intervju. Det här med intervjuer, det är inne att ha minst två intervjuer, gärna tre. Och jag blev erbjuden två jobb men hade ett mål i siktet och tackade därför NEJ till båda dem. Jag vet, galet. Det var två superbra arbetsplatser men mitt mål var en traineetjänst - vilket jag också fick! Och det leder till ledigheten så att säga...

Fast inte än, för mitt i intervjuandet och allt sålde vi vår lägenhet och flyttade in till stan! Samma gata älskade lilla mormor och morfar bodde på. Det är så fint här och hela den lilla familjen trivs jättebra. Vi har målat själva men också fått målat och det är så kul att bygga upp ett hem, igen, tillsammans.

Min sista officiella dag på mitt gamla jobb är sista augusti. Jag är alltså ledig hela september. Jag ska passa på att ta igen mig och vila upp mig inför höstens utmaningar. Förhoppningen är som alltid att jag ska vara bättre på att uppdatera den här bloggen, om inte annat så för min skrivglädjes skull.

Sjutusen år sedan...

Nästan i alla fall.

Idag gjorde jag presentationen av mitt examensarbete. Två års studier är klara. Jag vet inte vad framtiden håller... Men jag är färdig paralegal! Bara examensavslutningen och beviset som fattas. Om en vecka är det helt färdigt. Det var länge sen jag var så här stolt!

Så, ge mig framtiden nu!

Brutal sorg förstör så mycket

Alla som någon gång upplevt den brutala sorgen vet att den sliter sönder människor. Ingenting blir sig likt.
Jag var 15 år när jag mötte det som förändrade mig för alltid. Det jag tänker på ofta är om jag hade varit en annan person om det inte hade hänt. Det kommer jag aldrig att få svar på.

Att människor (och djur) runt omkring en dör går inte att vänja sig vid. Nä, det är snarare tvärtom faktiskt. Sorgen gräver djupa ofyllbara hål i ens själ. Bara det här året är jag uppe i fem nya hål. Jag hinner inte ens försöka fylla dem förrän nya slits upp, inklusive de gamla. Vad än andra säger så helar inte tiden sådana sår. Den som säger det har aldrig upplevt den sorgen.

Jag försökte komma ihåg alla begravningar jag varit på. Och alla viktiga människor som gått bort. Min hjärna börjar stänga av, den kan och vill inte ta in fler. Den har börjat sortera bort namn... Jag minns alla, varenda en. Mina minnen av dem och våra gemensamma stunder... Jag ser deras ansikten och alla uttryck de använde sig av men en del namn har börjat falla bort. Som att hjärnan bit för bit suddar ut händelser när det blir för mycket.

Idag fick jag veta att en vän gått bort i förra veckan. Samtidigt ligger min närmsta väns mamma på sjukhus och kämpar för sitt liv, sedan ett par veckor tillbaka...

Det här året går så tydligt i sorgens tecken. Det var länge sen jag och mina närmsta blev så brutalt sönderrivna inombords. Nu orkar vi inte mer. Det får vara nog nu.