Alla som någon gång upplevt den brutala sorgen vet att den sliter sönder människor. Ingenting blir sig likt.
Jag var 15 år när jag mötte det som förändrade mig för alltid. Det jag tänker på ofta är om jag hade varit en annan person om det inte hade hänt. Det kommer jag aldrig att få svar på.
Att människor (och djur) runt omkring en dör går inte att vänja sig vid. Nä, det är snarare tvärtom faktiskt. Sorgen gräver djupa ofyllbara hål i ens själ. Bara det här året är jag uppe i fem nya hål. Jag hinner inte ens försöka fylla dem förrän nya slits upp, inklusive de gamla. Vad än andra säger så helar inte tiden sådana sår. Den som säger det har aldrig upplevt den sorgen.
Jag försökte komma ihåg alla begravningar jag varit på. Och alla viktiga människor som gått bort. Min hjärna börjar stänga av, den kan och vill inte ta in fler. Den har börjat sortera bort namn... Jag minns alla, varenda en. Mina minnen av dem och våra gemensamma stunder... Jag ser deras ansikten och alla uttryck de använde sig av men en del namn har börjat falla bort. Som att hjärnan bit för bit suddar ut händelser när det blir för mycket.
Idag fick jag veta att en vän gått bort i förra veckan. Samtidigt ligger min närmsta väns mamma på sjukhus och kämpar för sitt liv, sedan ett par veckor tillbaka...
Det här året går så tydligt i sorgens tecken. Det var länge sen jag och mina närmsta blev så brutalt sönderrivna inombords. Nu orkar vi inte mer. Det får vara nog nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar