Lika som bär

Kat Von D LA Ink och Lauren Graham Gilmore Girls

Införskaffandet av ett stycke körkort

Det tog mig några år innan jag tog det på allvar och då pluggade jag. Tack vare min käre far kunde jag ändå ta körkortet. Det är jag honom alltid tacksam för (bland annat).

Idag på min promenad gick jag bland husen och var påväg att korsa vägen in på en gång- och cykelväg. Ut på den kommer en mor med sitt barn samtidigt som jag ser en bil vara påväg att svänga in. Till saken hör att bilen var märkt med en röd skylt ÖVNINGSKÖR. Har för mig, om jag inte minns fel, att röda skyltar tillhör Vägverket alternativt någon bilskola. Föraren av bilen fick tvärbromsa. Jag gissar att det inte blev något körkort där? Lite märkligt finner jag det ändå om det var en uppkörning/övningskörning att lura in den som kör på icke behörig väg. Skylten för gång- och cykelväg sitter nämligen en bra bit in på vägen. Inte helt synlig från alla vinklar.

När jag övningskörde för mitt körkort på bilskola hade jag en fantastiskt bra lärare som hette Hannibal. När jag körde upp var jag så säker och full av självförtroende med hur jag skulle bete mig (dock nervös inför själva testet) att ovanstående situation inte hade hänt. Hannibal hade helt enkelt inte låtit mig köra upp om han trodde att det skulle kunna hända. Och jag är säker på att kontrollanten jag körde upp för aldrig skulle försökt lura mig. Det kändes tryggt. Jag är genom erfarenheter och historier jag hört ganska säker på att få bilskolor och få kontrollanter kan få en ganska nervös person att känna sig så säker som jag gjorde då. Det är något jag är väldigt glad för att jag fick, att ta körkort blev en bra upplevelse.

Grattis lilla pappa!

Tack för allt du bidrar med. Tack för att du finns! <3

Förändring

Svart och vitt. Dessa ickefärger är så fantastiskt komplementerande. Kaklet i mitt kommande badrum kommer troligtvis att se ut nåt åt det här hållet. Förhoppningsvis mindre snett och vint. :p

Ett försök till en illustration av hur det kommer att se ut. Detta är alltså golvet och fondväggen. Resterande kommer att vara vitt.

Alla som känner mig vet att jag har en fascination vad gäller förändring. Vare sig det är med färg, attribut, utbildning, boende. Det gäller allting. Jag försöker nu att i den mån det går hjälpa min syster att välja nya glasögon. Glasögon betyder verkligen enorm förändring för utseendet. Det gäller alla jag känner, inklusive mig själv.

Är det inte ganska spännande? Instant change.

Massa meningslöst babbel

Jag bedriver inte på något sätt en shopping/modeblogg, det finner jag inte särskilt intressant att prata om dag ut och dag in. Däremot måste jag glädjeskutta lite över två par jeans, en tröja och ett linne jag köpte på en av våra större budgetmodekedjor (som numera tar överpris på dock ej på jeans). 425 enkla riksdaler. Eller ja, egentligen mer men jag hade bonus på 500 pix och ooops, inte så många slantar längre. Yay för mig! Så, färdigskuttat.

En tanke som slog mig häromdagen när jag filurade runt på nätet för att finna min nästa tatuering var att en porträttliknande tatuering av Spike vore fint. Nästa tanke var, hur långt är jag då från crazy cat lady, eller har jag redan passerat gränsen? Jag har hört med random kollega men inte fått denna stämpel på mig (och då har jag redan en katt på axeln samt en slinga med leopardmönster på vänster överarm). Hm. Det vore fint att föreviga Spike men sen då...

Nu när jag rantat klart ska jag stödja Dans teoripluggande. Cherio!

Vissa saker (gud så ospecificerat)

är bara så illa. Så illa att jag vill lägga ner, byta riktning. Jag vet redan i förväg hur romanen, hur dramat kommer att sluta. Så vad är då meningen... Illamående?

Hur gör djur i stadstrafiken?

Igår kväll skulle jag ta mig från min lya i Fruängen till Trångsund. Jag åkte som vanligt buss till Älvsjö och där bytte jag till tåget mot Västerhaninge. Två stationer är det från Älvsjö. Igår fick jag bara åka en station. Sen fick jag trängas med ca 200-300 personer vid en busshållsplats för att försöka ta mig vidare. Det här är inget nytt, sånt händer vid olyckor och olyckor går inte att förutspå (väder och vind är en annan sak). Det som händer härnäst är vad som får mig att se rött.

En buss kommer efter cirka fem minuter. På bussen tränger sig folk in men alla vet ju hur få människor som får plats i en buss jämförelsevis med ett pendeltåg. Det dröjer ytterligare en halvtimma innan en till buss kommer. Jag kommer med den, nätt och jämt. Men först efter att ha trampats på, knuffats undan och fått en armbåga mot min strupe lyckas jag bli meddragen av en annan kille till bakdörrarna och vi tränger oss in så gott det går.

Det finns ett ord som beskriver stämningen ganska väl. Krig. Och ingen skonades. Jag och andra som var mindre fick stå tillbaka för stora bufflande och brölande män. Jag inbillar mig att jag är ganska stark för min fysiska uppenbarelse men jag är liten, drygt 1.60. Det var djungelns lag som gällde. Barn knuffades också undan, endast stora starka karlar och de som hade såna som beskydd kom med. Ärligt talat blev jag ganska chockad. Hur kan man bete sig så när man vet vilket övertag man har? Det förekommer naturligtvis överallt, hela tiden, men såna människor brukar man tillskriva något fel. De som slåss, våldtar och tar ut sin frustration på andra människor. Men det är alltid djungelns lag som gäller: survival of the fittest. Även på närmaste busshållsplats.