Alltså, nu vill jag bara köpa en fåtölj... (och få tillbaka mitt liv!)

Den senaste tiden har varit sjuk. Jag blev sådär höstförkyld som man blir när hösten anfaller en. Vips! Jag hade inte den vanliga febervändan där jag tvingas stanna inne i minst en vecka så den här gången levde jag på som vanligt. Det skulle jag såklart inte gjort.
En dag påpekade en klasskompis att hade jag inte varit sjuk ganska länge och borde jag inte kolla upp det. Jag räknade lite snabbt ut att jo, sådär en fem veckor har det nog gått. Så nästa dag ringde jag VC och fick tid snabbt (är det något de är bra på här i Wifemeadow så är det att ge en tid till VC). Två finfina recept fick jag och detta är också varningen. Amoxicillin Sandoz. ÄT DEN INTE! (Det hör man ju nästan på namnet, och fler har tydligen fått samma reaktion EFTER avslutad kur).

Jag blev visserligen frisk men dagen efter avslutad kur fick jag biverkning på posten a la röda hund. Överallt. Tokklia. Andnöd. Ringa VC. Kvinnan i luren låter orolig när jag nämner "svårt att andas". Jahapp. Men jag ska hålla koll så det inte blir sämre å jag kan få en tid kvart över nio. Men jag kan vara där tidigare om jag vill vara på det säkra ifall min andning blir sämre. Jaha?! Det är fint att de bryr sig men om ingen är här och kan hjälpa mig om jag inte kan andas? (Som tur är kan min sambo vid nödfall jobba hemifrån, vilket hans boss å arbetskollegor uppfattade detta som.)

Väl på VC får jag Betapred och rådet att köpa Loratadin (receptfritt allergipiller). På Apoteket tittar kvinnan bakom disken oroligt på mig och säger att hon ska hämta vatten så att jag får ta det direkt och "stå här du så tar jag en annan kassa." Väl hemma kliar det - överallt. Jag har inte sovit något på hela natten så jag somnar i soffan, gissar att vanligaste biverkningen "trötthet" tog ut sin verkan. Tyvärr tänkte jag, detta är en mirakelkur, det är bra när jag vaknar. Det var det inte å det blev inte bättre. Så jag går igenom hemapoteket - nada förutom ett gäng utgångna Atarax. Nähä. Skickar desperat text till systeryster som råkar ha ett mer aktuellt Ataraxutbud. Stegar ut med sambon i natten och rejdar hennes skåp. Jag sov hela natten - utvilad. Sov till halvelva, minst. Det enda riktigt fina när jag är sjuk, katterna väcker mig aldrig. Aldrig. De sover tills jag vaknar, som att de vakar över mig. Sött och lite creepy samtidigt.

Eftersom jag tycker att det borde ha minskat med prickar, kli och andnöd när jag sovit en hel natt så ringer jag till läkaren, på hans telefontid. Han rekommenderar mer kortison, fast receptfritt på salva. Och om det inte blivit bättre på måndag får jag komma då igen. Jag gillar inte riktigt det men ger mig. För att sen ringa tio minuter senare igen (och det fina i kråksången är att jag slipper sitta i kö - mer kred åt min lokala VC!) eftersom jag glömde fråga om det är juste att blanda Atarax, Betapred, Loratadin och kanske nåt annat? Han verkade inte bestört så jag tog det som ett okaj.

Så nu, efter nästan en vecka instängd och isolerad från verkligheten är det bättre. Imorgon ska jag äntligen få gå till skolan och träffa folk. Även om stegen är något vingliga ska det bli himla skönt. Och just det ja, en fåtölj var det!