Mutism.

Läser bakåt i tiden och inser att mina inlägg är av bra kaliber. Och inser att jag dessutom saknar det, skrivandet, nu. Varför jag nu smått ska försöka återvända till en lagom skön takt.

Jag behövde ta en paus. Behövlig katatonisk mutism fast i bloggversion. Ord är ändå bara ord men tankarna fanns där hela tiden. De kunde bara inte visas upp. Inte uttryckas. Men nu, jag har hittat något nytt, och jag tror att det är dags igen.

Hundra år sedan...

eller i alla fall tre månader.

Tiden går fort och jag vet inte vad som hände men jag känner mer och mer att jag kanske hittat min plats. Eller inte kanske. Att jag har det. Kanske är en reservation för element jag inte kan påverka. Kanske är en reservation man säger när osäkerheten smyger sig på. Vad jag försöker säga är att jag är säker på min del i det hela. Jag har funnit min plats, en plats jag känner mig säker på, en plats som får mig att känna intensiv lycka. Tänk att det var så här det skulle vara all along...