Jag vet att det är i det närmaste förbjudet att ens tänka tanken på att ge upp. Ändå kan jag inte släppa att det stundom lockar.
Hur mycket av sitt eget genetiska och inlärda skräp orkar man?
Jag vet att hela den här tankebanan är grunden till fascinationen för vampyrism. Jag bryr mig inte ens längre om hur fånigt det kan tänkas låta. Jag är fast i min övertygelse.
1 kommentar:
Men nu är jag här i alla fall så ge inte upp riktigt än! /VB
Skicka en kommentar