En trashig brud i H&M-förpackning.

Jag vet inte när det började men jag har alltid spanat på kläderna, väskorna, skorna, tapeterna och nu senast bilarna med det lilla extra. Innerst inne har jag nog alltid vetat att jag är en trashälskare förpassad till ett liv av lagom. Där jag växte upp pekades och tittades det på när jag hade mina älskade silverkängor.

Sedan jag flyttade därifrån till det något sånär anonyma Stockholm har jag för varje år tagit ett steg närmre att finna min ro i trashighetens förlovade land. Först med mindre saker, inslagspapper, ett par skor, ett diadem. Känslan att inte vara lagom, att inte vilja vara lagom snarare har alltid varit djupt rotad samtidigt som det är säkrast att vara precis så lagom som alla andra. Inte bara i en liten stad utan i hela Sverige. I skolan, på festen, jobbintervjun, arbetsplatsen, släktmiddagen. Jantelagen om man så vill. Det är klart att jag anpassar mig, det är inte det. Till en viss gräns.

Det tråkiga, som jag anser det, är att människor suddas ut till en grå massa. Men så finns det de i ens närhet och långt bort som inspirerar en till att inte ingå i den gråa massan, i alla fall på fritiden. Få är så lyckliga att de kan vara "galna" både på arbetet och på fritiden. En av mina stora förbilder på området är Kat Von D. Det är ingen hemlighet för de som känner mig att jag älskar leopardmönster. ;) Så mitt löfte till mig själv är att jag på min fritid, när jag kan, ska vara en helt del mindre H&M och lite mer trashig. Yeah.